Födelsedagskalas
Hade en riktigt trevlig födelsedag i helgen men blommor och blader. Provade att koka Ragu alla Napoletana från Två Hungriga Italienare, vilket var gott. Jag väljer att anamma gryttrenden med öppna armar, yes yes.
Res och kaffesugen
Ett kaffekollage med tillhörande miljöer. New York, Sorento och Barcelona. Jag vill ut.
The High Line
Nästa tips till mig själv inför NY resan blir ett återbesök till något som heter the New York High Line. Ett gammalt järnvägsspår som går uppe i luften mellan höghusen och som idag är ombyggt till boardwalk/botanisk trädgård. Senaste jag var i New York var vi där i höstkylan, väldigt vackert. Jag har dock svårt att tro att det slår en promenad bland vårblommiga träd som förhoppningsvis blir fallet nu i april.
The Earth Room
Mer att göra i New York. Fick för ett par veckor sedan tipset om något som heter The New York Earth Room. Ett konstverk av Walter de Maria som upprättades 1977 och som helt enkelt består av ett rum fyllt av jord. Det låter kanske simpelt nog men enligt Simon, som tipset kom ifrån, är det nummer 1 om man bara ska se en sak när man är i NY. Rummet ligger på 141 Wooster Street. Jag känner att jag måste dit.
The City Hall Loop
Jag är stolt över att inom kort kunna pricka av våren i New York och därmed ha besökt staden i alla fyra årstider. I och med att jag varit där tidigare så tänkte jag att det är dags att börja planera sin resa lite tydligare. Därför kommer jag framöver att lägga upp olika uppslag på sådant som man kan eller bör göra när man är där.
Först ut är The City Hall Loop. En station som byggdes för invigningen av stadens tunnelbanesystem i början av 1900-talet. Det är ett riktigt skrytbygge i art nouveau stil som skulle representera den nya tunnelbanan. Stationen har inte använts sedan 1945 och har under delar av 1900-talet varit helt bortglömd. Idag används den för att vända tågen på ändstationen City Hall. Det är också det ända sättet att se stationen, alltså att sitta kvar på tåget när det åker runt för att byta riktning.
Oslo 31 Augusti
Efter helgens recensioner av Oslo 31 Augusti kändes det som en fröjd att boka biljetten till lördagens sena visning. Det är så sällan suget efter bio och dramat faller inom ramen för samma entusiasm så då gäller det att passa på. Jag satt på egen hand mitt i salongen, och så när som på ett par bakersta raden var jag helt ensam.
Filmen handlar om Anders, spelad helt klockrent av Anders Danielsen Lie, som är på väg ut ur ett heroinmissbruk. En på samma gång både dyster och hoppfull plot. Det muntra gör dock att det dystra blir desto mörkare. Vi får följa anders under en dag i Oslo ett par veckor innan hans rehab är över. Han hinner med de djupa samtalen, som ger allt och ingenting på samma gång. Han längtar och ger upp konstant. Den känsla som leder handlingen är viljan att känna något mer.
Det tema som för mig blir tydligast är hur människor som är smarta, välutbildade och kommer från så kallade goda förhållanden, aldrig har något att skylla på. För Anders blir följden av detta att han lever i en melankolisk gråskala där han hela tiden kan välja mellan svart eller vitt, att leva eller dö. Det är som att både döden och livet har genomskådats. Trots detta är det på något sätt ett vackert dygn i Oslo som vi får bevittna, eller åtminstone något på ytan hoppfullt och romantiskt skimrande.
Man behöver inte ha dödat sina känslor med knark för att känna igen sig i hopplösheten som infinner sig när man inte känner att man har något att brinna för. Något som driver på framåt. Ger oss anledning att fortsätta.
Det låter såklart deppigare än vad det är, annars hade jag aldrig orkat skriva det här. Jag är dock övertygad om att det när andan faller på knappast finns något bättre att ödsla tid på än att i sin ensamhet se en riktigt fin film och låta tankarnas pretentioner löpa linan ut.
Så tänkte jag.
Slappheten
God help you
Bistert brev från John till Paul som tros ha skickats 1971. Brevet är till salu med ett utropspris på runt 400 000 kr. Det är jobbigt att se en sak som den här då man inser att John hade kunnat kämpa för fred och kärlek i många år till om inte hans liv tagits ifrån honom alldeles för tidigt. Lennon avslutar med att skriva:
Inspite of it all
love to you both
from us two
Att Paul efter Johns död skriver Here Today är hör kanske till de vackraste beateln gjort under sin långa och briljanta karriär. Lyssna och njut.
Via Kulturnyheterna.
Making of – Eames Lounge Chair
Något bra
Kan vem som helst göra en poplåt? Vem som helst kan inte göra en bra poplåt, vem som helst kan inte sjunga stämsång i klass med Simon och Garfunkel eller hitta stämningen som Bon Iver letar fram inlåst i sin stuga under ett års skivinspelning. Däremot kan de flesta med betyget godkänt i musik från högstadiet och en laptop i knät skapa en låt som löst och ledigt smälter in i playlisten som spelas av valfri reklamradiokanal sju dagar i veckan.
I filmen Press Pause Play försöker en rad olika kreatörer, unga som gamla, att sätta fingret på vad som definierar det moderna ramverk för kreativitet som mer eller mindre alla artister, konstnärer och författare på något vis tvingas förhålla sig till. Slutsatsen blir att vi antingen kan se vår tidsanda som början på något fantastiskt eller något fruktansvärt. Man kan se en skillnad mellan de som likt Olafur Arnalds är ute efter att skapa ”something nice” och de som istället utgår från en känsla som de känner ett behov av att uttrycka. Frågan blir om mängden kreatörer kommer att bidra till ett högt tak vad gäller konstnärligt uttryck. Eller leder istället var mans strävan efter succé till att de som faktiskt har något vettigt att säga försvinner i ett oändligt brus? Blir det färgsprakande konst som ingen tidigare skådat eller kommer alla möjligheter leda till att allt så småning om bara blir brunt?
“THE HUMAN SPIRIT, WHEN IT’S ALLOWED TO BECOME MADE MANIFEST THROUGH ART, INVARIABLY IS GOING TO CREATE GREATNESS. IT ALMOST DOESN’T MATTER WHAT THE MEDIUM IS,…WHEN HUMANS MAKE THINGS, THEY TEND TO MAKE INTERESTING THINGS…THE DANGER IS PEOPLE BECOMING COMFORTABLE WITH MEDIOCRITY”—MOBY, ARTIS
För mig blir det tydligt att det ända som är säkert inför framtiden är att redaktörskap av olika slag kommer att bli viktigare och viktigare för att vi vanliga dödliga ska ha någon möjlighet att komma åt de göttaste bitarna av kakan. Även om jag känner mig hyfsad bevandrad i till exempel aktuell filmkuriosa så går jag helt bet vad gäller musik och litteratur. Jag behöver kort sagt hjälp för att slippa fastna framför Blue Bloods i TV4 och för att byta ut Mumfords & Sons från min playlist efter allt för många timmars lyssnande på favoriter som jag lyssnat sönder sedan länge.
Vad som är fantastiskt med situationen är förstås att vi i princip har hur mycket som helst att välja mellan. Frågan är bara om vi väljer att lyssna på någon som har något att säga, eller om vi nöjer oss med ”something nice”.